Skolreformer som skolan EGENTLIGEN behöver

Eva-Lotta Hulten beskriver Björklunds skolpolitik bra med orden (min fetstil):

"När Jan Björklund förra året presenterade sin utredning om forskningsstödet för hans reformer (”Det tar tid”), konstaterade den handplockade utredaren på punkt efter punkt att stödet antingen var svagt, obefintligt eller att det saknades forskning. Björklund hävdade ändå att rapporten visade på goda effekter för hans reformer.

Förvrängning är en metod som Björklund använt sig av under hela sin karriär som skoldebattör och skolminister. När han började hävda att det gick dåligt för den svenska skolan presterade Sverige exempelvis över, eller en bra bit över genomsnittet i alla Pisadelarna." 

Reform på reform har lanserats. Ibland flera per år och de har inte alltid gått hand i hand, tvärt om. Att resultaten dalat är inte ett dugg förvånande.

När skolans verksamhet har krav på sig att grunda sig på forskning så är det väldigt underligt att de politiska reformer som genomförts inte alls behövt det. På den politiska nivån verkar det mer gälla att komma fram i media, hålla sig aktuell och få saker att låta bra. Huruvida det man påstår är förankrade i någon verklighet verkar kvitta. 

Det finns gott om forskning inom skolans område. Forskning som visar på vad för något som ger bra resultat, men det är sällan, om någonsin, som den politiska debatten handlar om dessa saker. Istället lyfts saker som tidigare betyg eller läx-rut fram. Saker som har en väldigt, väldigt marginell betydelse i det stora hela.

John Hattie, en av världens mest kända skolforskare, har t.ex. sammanställt vilka 138 faktorer som ger mest resultat. En sammanställning som grundar sig på 50.000 studier och 80 miljoner deltagande elever. Föga förvånande så kommer lärarens roll väldigt högt upp på denna rankning. Hatties studier listar även saker mer i detalj t.ex. att det är lärarens tydlighet i undervisningen och förtroendefulla relationer lärare-elev som ger bland de bästa effekterna, 0,75 effektstorlek respektive 0,72 Jämför det med t.ex. lärares ämneskunskaper som ger en effektstorlek på ringa 0,09.

Om det är lärare och ovan beskrivna faktorer som är den enskilt största framgångsfaktorn så bör lärare få lära sig av varandra d.v.s. få tid till att arbeta tillsammans, planera tillsammans,  observera varandras lektioner. Inte sitta med administrativa fylleri-uppgifter på sin egen kammare.

Michael Fullman har visat på vikten av att rektorer får vara pedagogiska ledare. I verkligheten är de flesta rektorer överösta av administrativa och ekonomiska ansvarsuppgifter.  Fullman menar också på att de skolor som har störst av behov av mer resurser ska också få det. En skolpeng där varje elev genererar lika mycket i någon form av marknadsekonomiskt produktionstänk rimmar illa med framgång för ett skolsystem.  Fullmans tankar har lyckats bra att vända skolsystemet i Kanada.

Santiago Rincon-Gallard lyfter fram att enskilda kosmetiska reformer kvittar. Det är de breda, tydliga politiska visionerna som ger effekt. Det behöver också vara en tvåvägskommunikation mellan politiker och skolans aktörer. Inte bara uppifrån och ned.

Samtliga påvisar också att en nyckelfaktor är att minska lärares ensamarbete till förmån för samarbete. I länder med goda studieresultat arbetar lärare mer tillsammans samt undervisar färre timmar. Istället läggs mycket mer tid i veckan (15-25 timmar) på att tillsammans analysera elevernas inlärning och tänka ut åtgärder.

Skolsystemet måste dessutom vara långsiktigt. Det fungerar inte med kortsiktigt tänk.

En förslagslista på vad skolan EGENTLIGEN behöver kan då se ut som nedan:

Ge lärare förutsättningar att samarbeta och lära utav varandra.
Minska den administrativa bördan både för lärare som rektorer.
Låt rektorer vara pedagogiska ledare.
Skolor med större behov ska ha mer resurser.