Frågan om förstatligande av skolan har lyfts i skoldebatten och personligen så är vi inte oävna även om vi inser att huruvida skolans huvudman är staten eller kommunen inte är den mest avgörande faktorn för hur det fungerar i ett klassrum. I ett sådant perspektiv kvittar det lika och istället krävs andra åtgärder.
I ett sådant perspektiv så kan ännu en pseudoreform göra mer skada än nytta. Då omorganisation, åtskilliga personaltimmar och möten ska gå till att hantera ännu en reform. En reform som inte ändrar något på innehåll eller förutsättningar.
Om det ska till ett förstatligande så är ju den stora frågan vilka riktiga reformer det kommer medföra? Förstatligande är ingen snabblösning, men tyvärr så är det ju sådana lösningar som ofta lyfts i den politiska debatten. Det låter bra och enkelt, samt får stor media-uppmärksamhet.
Vad som behövs är reformer som fokuserar på undervisningen och dess förutsättningar.
Det krävs att lärare får tid till att fokusera på undervisningen.
Att stödfunktioner finns tillgängliga i form av speciallärare/specialpedagoger och andra viktiga aktörer inom elevhälsan.
Att resurser styrs till dit de bäst behövs. Det skapar inte likvärdighet att alla elever ska "få kosta lika mycket". Det skiljer mellan elevers och olika skolors förutsättningar.
Rektorer måste också få vara pedagogiska ledare. Det fungerar inte att rektorer ska sitta som en administrativ mellanhand och ägna större delen av sin tid till uppgifter som har väldigt lite med utveckling av undervisningen att göra.
Kanske är ett förstatligande vägen till detta, kanske inte. Det beror på vad det medför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar